AnKKan

Döljer du din Facebook profil?

2011-02-08T16:32:00.006+01:00

Ibland upptäcker jag att någon dolt sin profil för mig. Inte så konstigt egentligen, har man flera hundra “vänner” är det väl rimligt att inte alla behöver veta allt, gör det samma själv. För det mesta har man ha ett hum om vilka bakomliggande anledningar som kan bidra till att man väljer att dölja vissa funktioner för särskilda personer. Dock uppstår det ibland en diskussion om det hela och det känns på något sätt inte okej att fråga offline varför en viss person uppenbarligen inte visar allt för sin så nära väl I ett offline sammanhang.

Personligen råkade jag ut för att någon skickade mig en vän förfrågan, jag tänkte att jag inte lägger upp någon restriktion på vad personen kan se på min sidan. Sedan gick jag sedvanligt in på personens profil för att bilda mig en uppfattning om vem personen egentligen är (som om Facebook sidan skulle ge en djupare inblick i hur någon annan är? ;-)). Till min förvåning kunde jag inte se någonting, det enda som gjorde att jag kunde koppla personens profil till offline person var våra gemensamma vänner samt ett par ganska suddiga profilbilder.

Jag måste erkänna att jag ett tag senare dolde allt för personen i fråga. Jag kände att jag blottade mig mer för personen än vad denne gav mig. Förmodligen använder vissa personer forum, så som Facebook, som en slags kontaktytor utan att behöva dela med sig. Man kan enkelt komma åt allas e-mail addresser och I många fall även betydigt mer information.

Det jag ändå undrar över är om det är ok att konfrontera personer som döljer information på nätet, i detta fall Facebook, i ett offline sammangang, eller om det är fler med mig som känner att det är lite av ett tabu ämne?

Facebook statusar - "What's on your mind?"

2011-01-13T16:50:00.005+01:00

Screen shot lånad (lämnas tillbaka snarast) från facebook.com

Glöm nyårslöften! Snarare ska jag nog säga att jag ska glömma mina nyårslöften jag publicerat här. Än är det dock inte för sent att realisera det jag skrev som inte bör upprepas just nu, men jag tänkte ignorera mitt löpande ett tag till och fokusera mer på ett ack så intressant ämne: Facebook statusar.

Är det inte ett intressant, lite eggande, irriterande men ändå så underbart fenomen? Det får mig faktiskt att fundera över vad det var folk diskuterade innan Facebook var lika poppis? Ja, mitt minne är kort, så jag har ingen aning. Statusarna är publika för vänner, eller de vänner du väljer att visa dem för, för du visste väl att du själv kan påverka det? Det är ingenting som verkar vara speciellt självklart för alla, men de som insett det kan skatta sig lyckliga! Och skulle det vara så att du irriterar dig på någons uppdateringar kan du själv gå in och dölja dessa.

Det finns lite olika "kategorier" av uppdateringar och jag tänkte gå igenom några som för mig är i iögonfallande på olika sätt.I dag tänkte jag presentera första kategorin som jag döpt till "uppmärksamhetssökande"

Uppmärksamhetssökande: I någon mån är alla uppdateringar uppmärksamhetssökande, men jag syftar främst på två kategorier. Personer som uppenbarligen måste avbryta någonting väldigt trevligt för att kunna dela med sig av det i stunden genom att uppdatera sin status (hur trevligt kan det vara för de inblandade på plats IRL?). Det har faktiskt hänt att någon kommenterat en romantisk middag med sin respektive och min enda tanke var "hur romantiskt kan det vara om middagen måste avbrytas för att uppdatera Facebook?". Hade jag sarkastiskt kommenterat det så hade jag nog bara framstått som en bitter singeltjej så jag lät bli. Samma regler gäller ju för de som kommenterar andras statusar som för de som uppdaterar dessa.

Den andra falangen inom samma kategori är de som lite för tydligt döljer de flesta av sina statusuppdateringar, men när ingen av deras vänner som vanligtvis bryr sig verkar bry sig, börjar de uppdatera för att fiska efter uppmärksamhet även hos de som egentligen inte klassificeras som deras vänner. Antagligen är de med på vännerlistan för att det är svårt att avböja en förfrågan, eller för att det ser bättre ut med fler vänner, för vem vill vara ensam?

Båda dessa typer av uppdateringar gör att ingen till slut orkar kommentera statusen, förutom de som själva beter sig likadant. Snarare blir det ett diskussionsämne utanför det digitala forumet och skapar gemenskap bland de som inte gillar den uppmärksamhetssökande statusuppdateraren.

- To be continued -

Nyårslöftet 2011

2010-11-22T22:44:00.010+01:00

Bild lånad från; http://www.wallpapersonweb.com/image-46183.html

Dags att fixa till layouten lite och liva till bloggen. Som vanligt återstår språkfrågan, men det kanske blir Svenska, åtminstone ser det så ut just nu.

Kom att tänka på nyårslöften, och att de är enklare att realisera om det är så att man pratar öppet om det. Visserligen är det inte nyår riktigt än, men jag tänkte ändå redan börja, det kanske kommer fler löften innan dess.

Min löpträning har kommit och gått lite under året och nu under kommande året ska jag satsa stenhårt på att få en riktigt bra tid.

Hittade följande på nätet när jag sökte på tider för 5 km (för det satsar jag på att vara bra på);

(15-20 min = Elit)
20-25 min = "Springa fort"
25-30 min = "Springa"
30-35 min = "Jogga"
35-40min = "Lunka"

Ingen aning om vem som kommit fram till dessa siffror, men det låter rimliga, och eftersom jag ligger någonstans i "springa" kategorin satsar jag på att under 2011 springa sträckan 5km på 23 minuter eller kortare tid. För att det ska räknas måste det vara någon annan än jag själv som tar tiden och att den finns tillgänglig som "bevismaterial", dvs att tiden tas i något lopp så som blodomloppet eller liknande. Springer jag mer än 5km kan hastigheten däremot räknas från det, alltså hur snabbt hade jag sprungit med samma hastighet om jag sprungit 5 km.

Ska inte sätta upp alltför komplicerade regler. Är det någon annan som vill haka på är det bara att höra av sig, "the more the merrier"!

Som komplement till löpträning försöker jag gå på så många yoga pass som möjligt och den bästa yogainstruktören ger bästa tipsen på vad man kan göra - kanske kommer med något av det här med.

Det var verkligen ett tag sedan!

2010-02-05T12:16:00.002+01:00

Det är lite skrämmande när man börjar reflektera att "förut tyckte jag om att göra si eller så", eller att "jag brukade tycka om att...". Varför skulle jag ha slutat göra saker jag tycker om? Är det så att jag inte längre tycker om det eller att jag inte haft tid att göra det, eller rent av tagit mig tiden att göra det?

Jag tror det handlar om ren och skär lathet. Att prioritera sina fritidssyslor helt fel och istället för att koncentrera sig på det som är bra för en själv fixar man med saker som "måste" göras.

Är det så det är att bli vuxen? Jag har exempelvis inte skrivit någonting här på ett år - det är en otroligt lång tid. Samtidigt som jag känt att jag haft en hel del saker att skriva om.

Om det blir ändring på uppdaterandet av denna blogg vet jag inte, men jag är helt säker på att jag kommer att planera in en hel del tid att göra saker som inte är några måsten, utan endast för att jag vill det :P Låter nästan lite bittert, så är det ändå inte, tror att jag kanske är lite mer egoistisk av mig än medelmåttan och därför är i behov av något mer "egen tid" än de flesta...

Ha en bra dag!

Is Your Dad Playing Video Games?

2009-05-03T20:14:00.005+02:00

Changes are always interesting and usually something that comes along while you do not really notice them.

When I was around 8 or 9 years old, I remember being the best in our family at playing videogames. My speciality was Mario Brothers one, on that gray nintendo, if anyone recalls.

For me this has, and probably always will be the classic videogame that can not really be beaten. I remember my mother being worried about me playing too much, and was always telling me to play less.

My parents were interested in what we were doing, so they did try to play the games sometimes. For us it was more amusing, since they did not really seem to know what they were doing, and did not really have a good touch of the game. They obviously did not fall for it.

Since I did not get many new games, the interest for these kind of games slowly dried out, but this phenomenon is to me very interesting.

There is a gap between generations; if you are able to say that your dad (or mom) plays video games, you belong to another generation than I do. I think our generation is the first one were the adult play games like these (in a larger extent than before). I am not sure if it is something that will continue, or if children of today will do something different when they grow up. I wonder how many children will feel neglected because their parent is playing videogames instead of spending time with them. How many people are lonsing their jobs for not being able to get to work for playing too late at night.

It is an interesting phenomenon, and it feels a bit funny to think of my own father playing videogames when I'm at school, but it could very well be the case.

-just a thought-

Revolutionary Road - the film

2009-05-02T09:35:00.005+02:00

Based on the novel by Richard Yates it tells the story about the perfect couple, the perfect family and how to live a perfect life; Frank and April Wheeler, or as they are known simply the Wheelers.

Leonardo DiCaprio and Kate Winslet in the leading roles make up a long lost couple form Titanic, and both of them do a great job.

Frank and April Wheeler and their two children live in a pretty house in the suburbs. Frank has a steady job, a good income but does not really seem to like it over there. April is a stay at home mother, who takes good care of the house and children. To the people around them they seem to have it all figured out. And to start with so it seems to the audience as well.

Little by little more is revealed and you start to sense a longing of something more of what life has to offer. April comes with an idea that would change their lives forever and together they start planning for their new life.

During the days, April spends some time with the neighbour Ms Helen Givin, who seems to keep the Weelers as some kind of heroes, everything they do seem fantastic. Ms Helen Givin herself has a son, John, who has experienced some difficulties in life, and has been placed in a mental institution. In order for him to meet people from his own generation Ms Helen Givin suggests that she should bring John over one day if April and Frank do not mind.

The first meeting goes better than anyone can imagine, the Wheelers and John seem to be getting a long very well and it seems as though they have a lot incommon. They are all trying to live their lives according to their own dreams, not what society is expectimg from them. This fact is proven in their second meeting when Frank obviously has started to change his mind and continue living the life they have, instead of changing anything. This time Frank and John do not get along at all, while April gets caught in the middle.

Little by little there is a darkness crawling up on you in the film and it is dealing with issues that are still very much alive. What do we do with our lives, and why do we do it? Do we all get brainwashed from society with the thought of how life "should" be? How come we make certain decisions? And who decides who is insane and who is sane? To me it comes very clear that it is not the person, it is the society in which the person lives that creats expectations on how we should act and what we should say.

It is very likely that April never would have been satisfied with the move to Paris, and that there was something more missing in her life, but I do still feel that you should never stop dreaming and always go for what you want, even if it means going against the things you are used to. Sometimes it is very healthy to face your fears and try to get to a new level of being.

Bortvald

2009-03-22T19:37:00.004+01:00

Inte vald, borta, bortvald.

Att välja sin egen väg
Att välja att inte välja
Att välja att välja
Att vilja välja
Att välja vilja

Jag valde
Hon valde
Han valde

Valde vadå?
Sig själv?
Någon annan?
En viss riktning?

Att veta, att vilja att veta att välja

Vilja välja veta väg
Våga vilja välja att veta vilken väg man ska gå
Att vilja våga veta vilken väg att gå
Att välja och inte välja

Alltid ett val och en utgång
En riktning
Att navigera sig fram genom valen
Navigera genom den stora blåvalen

En gåva vi fått att avgöra vägen

Jag valde att inte välja och blev bortvald

Det senaste

2009-03-15T15:17:00.004+01:00

En bruten hand, skrotad bil och ett hål i taket senare är det dags att aktivera ankkan i mig igen.

Jag såg filmen Revolutionary Road igår och måste säga att den direkt satte sina spår i mig. Borde nog ha läst boken först, men man kan inte alltid göra allt i rätt ordning. Den var riktigt bra och handlar om precis de rädslor och val vi ställs inför hela tiden. Vem är det egentligen som uppfinner spelreglerna? Och hur kommer det sig att det är så lätt att fastna, fast det är exakt det vi (åtmintone många av oss) är livrädda för att göra. När har man "fastnat"? Jag vet inte, jah måste ta till mig allt i filmen innan jag fortsätter, men jag rekommenderar alla att se den!

För övrigt har jag fortsatt med min Japanska med lika stor entusiasm :)Jag kände bara för att testa någonting nytt och anmälde mig till en kvällskurs. Två dagar senare påbörjade jag en kurs i Japanska. Fråga mig inte varför just Japanska, varför just då, varför inte?

Nu har vi precis avklarat hela hiragana alfabetet och jag känner mig mer och mer motiverad för varje dag, det är otroligt roligt att läsa språk, bara att testa på någonting helt nytt - det ska man aldrig sluta med.

Om en månad bär det av till Barcelona och sedan vidare till södra Frankrike - ska bli härligt! Våren, med allt vad det innebär tycks vara här och allt börjar vakna till liv igen, så även denna sida.

-ENJOY THE SPRING-

Time for an Update

2008-04-12T23:25:00.002+02:00

So many times I have started writing something but have been abrupted, like I might be this time as well.

I just realized something that really made me feel. Actually it is almost the opposite, someone that used to have a deep effect on me does not seem to have that anymore, and I think that is AMAZING and I am for ever thankful for that, but it keeps me thinking if that is always possible? To keep getting over people? It is positive, that we as people are able to move on, but it makes me doubt. As I will never, hopfully lose faith in "the love of my/your life", does it mean that I/you/we/whoever, will always be able to forget? Sometimes there are thing i do not want to forget.. I don't know, I am probably just a bit slower than "the awarage person" and do not forget as easily as you are "supposed to".

Good night:)

Neighbours

2007-12-01T13:59:00.000+01:00

Time for an update

This time I would like to birng up the theme of neighbours. We all have them (even if they are sometimes a bit remote) but how many of us really know them? I suppose it depends a lot on how and were you live, but I usually just say hi to them and not much more, which is a shame. They could be the greatest people living, but since we do not speak, more than say hello to each other I do not have a clue. They COULD also be crazy, so maybe it is better not to know them.. What do I know?

However, since I just moved in to a new flat with my “signifigant other” we of course had to have a house warming party combined with her birthday. It was perfect, except for the fact that some of our neighbour complained.. I understand, we do live pretty close to each other, but everyting is very relative. I do understand that we need to respect eachother, but where do you draw the line?

The thing that after the party, we of course, apologized, or my friend did since she is the one living here offiscially. Anyhow, the response we have gotten is that no one has heard anything, and we have heard some rumors that there is a kranky old lady living in the house who do not like ANY noise. Obviously others have had similar kind of issues, so I guess we will have to invite her too next time, maybe she will actully enjoy herself? But the question remains, the ones who really stick to the rules, that you need to be QUIET at 10pm and ruins great parties (that are not even THAT loud) at 11pm, are they the ones that are “good” neighbours, or the ones who just try to live their lives and invite some friends to their homes sometimes?

Don't Worry, Be Happy

2007-08-07T17:16:00.000+02:00

Some things need to be repeated at times. At least I have a tendency to forget about important and wise advice.

I once heard an interview with an older person, don't remember who it was, but the interviewer asked the person if she was satisfied with her life, or if there was anything she regreted in her life. The lady answered that she didn't regret anything, but would she have known what she knew now, the only thing she would have done differently would have been not to worry so much about things.

I didn't think about this until I was sitting on the train for a few hours and didn't have any music with me to listen to. t suddenly came to me that it was very wisely said. I sometimes worry way too much about things, but it's all in vain, since if it's something I cannot affect at the moment, why worry? Instead, I and we all, should just enjoy the moment. I know it's one of these clichés once again, but for me it was a revelation to really understand the meaning of that.

So from now on I'll just try to enjoy every single moment, even the ones not so pleasent.. Maybe enjoy is the wrong word to say of something pleasent, but I'll try to take them a bit lighter at least.

So don't worry too much, just concentrate on being happy :-)

Hope is Enough

2007-07-24T19:27:00.000+02:00

It is strange how life seems to be full of surprises. The clichés we hear, become clichés for some reason, they bear something that is true. It is just tiering to hear the same thing over and over again, and usually you need to experience something yourself to really understand what it is.

So to this clicé about hope being the last thing leaving the human body. Somehow there always seems to be another person around the corner knowing how to help or just to listen. Even in the worst situation ever possible, the right person somehow always seems to appear from nowhere, it really seems to be incredible.

I myself, should really learn to trust that more, since I seem to plan a bit too much, which I know, and I’ve said that I will stop.

My "appointment" with hope was a few days ago, and I guess if it would have been something more than hope, it might have ruined everything. The strangest thing is that the person I see my hope in has no idea of it, and then there are other poeple who think they can take the credit for it, but cannot. What I’m trying to say is that you can never know when you can be someone’s hope, or who will be yours. You just need to be a bit humble and try to do what’s best in a situation.

--- Have a good day---

Toughts About Time

2007-07-06T21:10:00.000+02:00

Haven’t been writing for Way too long. I guess I don’t get that inspired in internet cafés since I always feel a bit stressed for some reason. Now I’ll try to write at least a few times a month and be a bit more active with this blog.

Since it was some time ago that I last wrote, I’ll start with writing something about time that I have been thinking a bit about lately.

It’s not a big surprise that a month is always the same amount of minutes, hours and days no matter when in time, or where you are. What I have however been thinking about is why it feels so different, and if there’s any kind of purpose with that? It’s a very strange thing, very abstract and hard to get a feeling for, sometimes you know exactly how an hour feels, while at other times a minute feels like two hours and a week like a day, there’s no logic in it.

For instance, traveling for three months, there were a lot of new impressions, which made it feel like ages ago since we started, but coming back home it feels like we never even left. At home time seemd to stand still, even though I know it didn’t, I am sure many things have changed, the majority of them are just not that noticable. At home it’s just that once you get the routines you don’t realise which day what happened and everything somehow just seems to float.

On the contrary when it comes to traveling, it’s harder to establish routines, especially if moving from one place to the other in a fast pace, everything you see, hear, smell and feel are different from day to day. You meet a bunch of people you think you become best friends with, and you do, for a while, but after some time you realise that it’s not as easy to keep in toutch. Other people become more important and the memories are the only proof that you ever even met.

I guess what I’m trying to say is that what do minutes, hours, days even years matter in the end as loong as the time is full of many valuable things. So what is more valuble, a short period somewhere that means a lot more, or a long period, be it a life, a trip or anything, were not many changes take place, and you don’t really experience any deeper feelings. I don’t know if this makes any sense? I’m not even sure about what my point is, I suppose the the perception of time was just a thought that hit me, and in the end, even though I don’t think you should stress about things, it is a fact that time really does matter to some point, since it is limited to all of us no matter who we are or what we want, it’s something no one can escape.

Playing Games?

2007-04-05T02:45:00.000+02:00

Sometimes I wonder why we seem to play games with each other? I mean, everyone thinks it is more interesting if it becomes a bit of a challange, but I still wonder why we do it. Or is it really that we do it by purpose, or is it just beacuse we really do not have enough interest? Or are we just simply bored with our lives so that the only thing that brings us meaning is some kind of a gameplaying?

I do not know, what I do however know is that I do not, I never have, liked this "playing" since I have never gotten it, even though I know I have supposedly been in some of them. My reason has simply just been lost of interest.

Is there something wrong with just the truth? Just telling how you feel or do not feel about something, without having the urge to please. And how about false people? So many seem to have some kind of a souble standard that I am starting to get sick of. What is wrong with just the truth? Is there something wrong with just being yourself once in a while?

I am not sure if this makes any sense, I will probably have to continue this subject another time, but I whish more people were more direct with their intentions and not so scared of whatever it is. I am sure I am one of those too at times, but I am tryong to be better.

Hasta Luego!

Combination of Letters

2007-01-31T20:53:00.000+01:00

The power of the written word... I find it a bit frightening, and hence try to avoid expressing too much uncertainties in written language. But then I started to think about it, and it is all just combinations of letters in the end. Everything starts with the alphabet, that we learn to combine and put into words, and later sentences. There are just a limited number of combinations, but still there is a billion ways to express things. The word might be the same, even a sentence might, but the context and the combination never is. I suppose it is a bit similar with everything in life. We all get more or less the same "legos" to build with, it is just up to us, and depending on the circumstances on how we end up using the legos.

Therefore I find the power of the written word very interesting. It is something most people know, at least to some degree, how come some are that much better than others. Is it just the thoughts behind the words or the way it is written...? I suppose it depends a lot on both the writer and the subject.. Anyways, this is just something that has been bothering me a lot when I hear or read something that is expressed very well in my ears, and I always end up thinking, "why didn't I think of that". I am glad someone did, what would life be otherwise ;)

Decisions

2007-01-22T14:31:00.000+01:00

I wrote some time ago about decisions, and now I am back on the subject again. Sometimes I wish that there was this big thick book that I could take a look at and find out where different decisions would lead, and see what would be the smartest thing to do. Of course that would never work in the long run, I suppose mistakes are one of the important facts of life that we do have to face. Sometimes it just feels that we are a little too spoiled, and have become so used to having so many options that in the end we do not really know what to make of it. It becomes difficult staying true to something, and you (at least I), start to think of all of the other things I chose not to choose since I chose something else... That was a bit far fetched, but I hope you get my point...

Think I need some more time for the contemplation, but I am sure I will be back on the subject again sooner or later.

Closer

2007-01-11T20:27:00.000+01:00

Som jag skrev någon gång, tänkte jag att det vore kul att analysera filmer och böcker och om någon läser "analyserna", vore det kul att höra vad andra tycker och tänker om böckerna och filmerna. Sätta igång någon slags diskussion kring dem.

Rensade min dator och hittade lite "opublicerat" material bl a ett försök till en analys av filmen Closer (med Julia Roberts, Jude Law, Nathalie Portman och Clive Owen) skriven i februari 2005. Egentligen borde jag se om filmen och skriva om lite, för just nu minns jag inte alla detaljer jag funderat kring. Därför ska jag försöka återkomma till det när jag väl sett om filmen en gång till.

Det enda jag minns är att jag kände att jag måste diskutera filmen med någon och skrev därför ner vad jag tänkte just då, men tyvärr har det inte kommit mig för att ta upp frågorna med någon.

En vän lånade nyligen filmen av mig och tyckte inte att den var speciellt bra, därför känner jag att det är dags att ta tag i saken, och se om hon (eller någon annan för den delen) tänkte i samma banor som jag, eller ännu mer intressant, någonting helt annat. Om hon orkar sig igenom det här, kanske vi kan få någonting nytt att diskutera kring filmen när vi ses nästa gång :-)

Jag har för tillfället inte skrivit ihop någon sammanfattning på filmen, utan för att kunna förstå vad som diskuteras krävs det att man har sett filmen inte alltför länge sedan. Jag har tydligen blandat skådisarnas riktiga namn och rollernas namn, vilket kan vara lite förvirrande, men ska försöka hinna rätta till det inom en snar framtid.

Ärlighet varar lägst? Det känns som om det var frågan som ställdes i filmen. Jag hoppas att svaret är ja, men jag vet inte... Svaret kanske är att vi alla ser ärlighet på väldigt olika sätt.

Jag tror att Jude Law aldrig hade klarat av att leva ihop med Natalie Portman i längden. Det hade förr eller senare alltid kommit upp att hon hade sex med Clive Owen. Kanske var Julia Roberts karaktär typen som klarade av att gå vidare efter otroheten? Som klarar av att leva med en lögn, eller inte tycker att otrohet är någon större sak, bara något av vardagens realiteter?

Eller är det så att hon klarar av att lämna det som skett och går vidare med livet? Skulle det eventuellt även kunna vara hemligheten bakom hennes framgångar som fotograf? Såg hon verkligen äktenskapet som någonting som varar livet ut och därför gick tillbaka till sin man? Var det ”i nöd och lust”, eller en fråga om trygghet, eller både smaka på kakan och behålla den? Speglar detta verkligheten? Är det såhär vi beter oss, i en lite hårdragen version?

Ja, varför inte, sanningen är väl inte någonting absolut, min sanning är kanske inte den samma som din? För mig ser det mer ut som en samvetslös handling. Samtidigt som det i någons ögon kan ses som en egoistisk handling att berätta om sin otrohet, men det tror jag bara är en dålig ursäkt för att undvika konflikter.

Själv anser jag att Julia Roberts borde ha tänkt på det innan hon var otrogen. En sak som jag tänkte på, men inte riktigt kunde placera in i något sammanhang var att Jude Law hade någon annan när han träffade Alice. Var han bara rädd för att vara ensam? Individualismens stora skugga, ensamheten, som kommer och äter upp oss om vi inte beger oss in i ännu ett förhållande, där vi lika väl kan förlora oss själva. Är det inte värre att känna sig ensam i ett förhållande, än att verkligen vara ensam? Som om man urholkar sitt inre genom att tvinga sig vara i sällskap med sådana som egentligen får en att känna sig minst och osynligast i hela världen? Kanske var Jude Law endast kär i kärleken, någonting väldigt västerländskt tror jag, för att slippa ensamheten på ett omedvetet plan och komma in i en kollektiv gemenskap som vi saknar?

Det jag inte riktigt kan förstå är varför Alice ljög om sitt namn. Var det verkligen det riktiga namnet hon talade om för Clive Owen, och resten på klubben? Ljög hon för dem hon älskade, kan man älska någon man ljuger för? Fanns hon överhuvudtaget, eller var det bara någonting som han inbillade sig? Om han nu var kär i kärleken, representerar kanske Alice den känslan? Hur de behandlar varandra kanske var ett försök att illustrera hur det känns, och karaktärerna var på så sätt endast en illustration av känslor?

Någonting inom mig säger att Jude Law och Julia Roberts var menade för varandra, men finns det någonting ”rättvise märkt” i relationer? Finns det par som är menade för varandra? Förmodligen är det bara en konstruktion av oss för att förstärka känslan av äkthet i en relation. Antagligen är min känsla av att de var menade för varandra endast en tro på att det borde vara så, men varför? Är det så att de verkligen var varandras ”soulmates”, men att de var för fega för att satsa på det, vilket jag tror är fallet för alldeles för måna idag. Vi lever i en så bekväm och trygg tillvaro, att det är oerhört läskigt att bryta sig loss från någonting vi vant oss vid. Det är ofta lättare att leva kvar i någonting som är tillfredsställande, men kanske inte riktigt det ultimata. Omvänt, är det även vi säkert lika många som kanske aldrig riktigt vågar tro tillräckligt på någonting, inte riktigt vågar ta definitiva beslut och hålla oss fast vid dessa. Är jag en obotlig romantiker som hela tiden söker det maximala, (se vart jag kommit), det kanske är helt fel? Men jag kan inte heller bryta det jag tror så starkt på, inte för att ”det ska passa in i någon slags norm” jag bryter väl på mitt sätt mot den så kallade normen då? Kanske är det bara så att den känsliga författaren lyckades överföra sitt romantiska tänkande på mig?

Jag tror att den ”svagaste” människan var Jude, han klarade sig inte ensam, det var Han som var beroende av Julia. Är det beroende kärlek bygger på, eftersom han antydde att Nathalie behövde honom.. Dras motsatser till varandra?

Vad betydde kortet på Alice i tårar på utställningen? Var det ett förevigande av att hon precis fått veta att hennes kille stöter på en annan? Varför just det kortet när hon precis innan fått reda på att hennes kille stötte på Julia Roberts. Använde Jude sina tjejer endast till att ”producera” någonting, som denna bok, och eftersom han inte hann skriva någonting om Julia, utan det var hon som bröt sig loss innan, kanske han inte kunde glömma henne? Han behövde en människa som inspiration, när han sedan var klar kunde han gå vidare? Eller är det just därför Alice inte var någon riktig person, utan endast en karaktär i hans roman? Levde Jude in en illusion? Har Jude Law och Nathalie vart lyckliga under sin tid tillsammans, eller har han varit otrogen även tidigare? Kanske utan att det betytt någonting? Har hon varit otrogen tidigare?

Varför var det Jude som ”orsakade” Julias och Clives möte? För att han skulle få det ironiska smeknamnet Cupido? Någon annan anledning? Varför gjorde Jude det över huvudtaget? Av en slump? Är det det hela filmen handlar om, att slumpen kan avgöra hur vi hamnar var, när och varför? Ville han kanske påbörja en ny ”roman”, inte romans, med Julia. Var Alice bara en karaktär i boken som egentligen bara finns i hans fantasi? Är det faktiskt så att han tillslut lurade sig själv eftersom det visade sig att han inte ens vet vem Alice är, hon heter visst någonting annat i verkligheten. Vem var då Jane Jones? Var det verkligen det hon hette i verkligheten? Vad är verkligheten, speciellt när det gäller en film/pjäs? Vad spelar ett namn för roll? Varför åkte hon egentligen från Amerika till London? Är det sant det hon säger, bara för att hon är ung och ”oskuldsfull”?

Tog romansen slut för att romanen var klar? Tog förhållandet slut för att romanen floppade? Hade Julias framgång som fotograf någonting att göra med detta?

Berör den här filmen mig för att den berör områden som jag alltid kämpat för? För att den eviga frågan om människans monogama, eller icke monogama fråga är väldigt känslig? För att det är svårt att lite på folk ”i dagens samhälle”? Är det kanske så att det inte är någon större skillnad på hur vi lever i relationer idag från förut, men att det lyfts fram och moraliseras om på ett helt annat sätt beroende på när vi diskuterar det? Att alla tider har sin moral som ska hållas, och denna film (eller pjäs i original) beskriver dagens sätt att moralisera kring relationer på ett väldigt bra sätt så att det väcker frågor kring hur en relation ”borde” vara. Det finns alltid ett ideal, men finns det någon som lyckas leva upp till alla delar av den?

Kanske var meningen med filmen/pjäsen att väcka alla dessa, och fler, frågor. Jag lyckades verkligen bli berörd, trots att jag endast gick och såg filmen för att min syster ville det. Tack vare henne har jag en hel del att tänka på ;).

A New Year Has Come

2007-01-05T22:47:00.000+01:00

So it is finally 2007. I can actually remember what happened 10 years ago, which makes me feel a bit old, but at the same time I kind of like it too. I guess I should do like most people, summarize 2006, and I will. It is just not so easy, it was a very turbulent year in many ways, but mostly very positive, probably one of the best year in my life so far, which is not very bad! 2007 does not look too bad either, actually the outlook for that is even better, with the trip and all.

What I do regret, even though you are not supposed to do such things, is that I did not finish my thesis last year. Now I have to sit with it, and I am SO SICK of it, but this time I really Have to finish it! I cannot leave otherwise, that is what I have been telling myself. I do not know what I have been thinking lately. Nothing I guess, since if I would have, it would have been done months ago. Other than that I guess I do not regret any major things :-)

The whole 2006 was the year of the circumstances, they did it all, both for better and for worse I suppose, or who knows ;) I came to the conclusion that the circumstances really do make a big difference for everything. Life seem like a big puzzle on the move all the time, and the small pieces have to fit into each other in the exact right moment to make the whole thing look like something. Sometimes it is beautiful, sometimes not, but I guess you need to see the ugly parts to be able to appreciate the beauty when you see it. Fortunately 2006 was a pretty beautiful puzzle in the end, some darker spots, but they just make nice shadows to it all.

Now let us see what 2007 brings, I have high expectations, even though I have not been able to enjoy this year yet, but I will very soon!

How Much Are You Allowed to Discuss?

2006-09-19T10:02:00.000+02:00

What I wrote about a few days ago, that there is a part in everyone you do not really know about yourself, got me thinking. What if you do not know the reason to your reactions, or a certain reaction and you are not allowed to discuss it with anyone, how are you supposed to solve it? Is it possible to have some kind of inner dialogues with yourself? What if that does not work? How far are you allowed to "bother" other people? Are we becoming too concerned about our own lives, a bit too individualistic if this is the way we think? Who can we trust, if we do not even know ourselves that well? Maybe this could answer the question to why there are more people getting professional help with their "inner dialogues"?

A very feared rapist got caught here in Sweden not too long ago. He had been raping people in a very humiliating way, was known in the whole country and once they found out who it was it showed that he was a regular family guy with two children d a wife. His family and friends had of course no idea that he was the long feared rapist.

Yesterday I read in the newspaper that his lawyer had never spent so much time with a client as with him, since he wanted to know why he did it. The lawyer could not find another reason to it, than what the rapist himself had said in the court; "there is a good person in me, and there is a bad one". If this is the answer, how big is not his "dark side" that he does not know about himself?

When do you cross the limit of going too far? And what if you do, can you ever go back? In this case with the rapist, I do not think you can never go back and yes, he obviously went way too far. But, in less extreme cases, is it really like that, that we all do have a side we do not know about?

I think we all have a "small", less serious "dark side", since we do not always know how to react in unexpected situations, how far are we allowed to go? How much are we allowed to bother other people? And now I am not at all talking about doing any physical harm to others, just about how far we are allowed to go in "bothering" others. Were does the limit go were something is, or is not, other peoples business?

My personal point of view is that you should tell everything you feel is wrong, or right. To be true to yourself and others, but weredo you cross the line of being egoistic in the sense that you tell someone something that bothers you and it doesn't really solve anything, it might even make things worse...

Replaceable

2006-09-18T23:12:00.000+02:00

Yesterday someone told me that every person is replaceable, to which I answerd that it was not true. I told him to think about his family and friends and see if they also were able to be replaced by someone else... He said that sure, but that in principle every person is replaceable.

I have heard some theories about the construction of our relationships being the only thing that is not replaceable, but that people in them are the only ones who are. By that I mean that e.g. a family is always a family with parents and children, but within each family it works differently, people have different personalities and so on. In a way I understand what is meant by that, but I guess it is the melancholy human side of me that starts to think of feelings, which are the things that make the relationships worth anything.

To conclude, on some level I agree with the thought that a person is replaceable, but only in theory. Maybe even replaceable is a bit too strong, the room of that person is always replaceable, but the feelings and the relationships from that "position" to other "positions" that the other person used to have are never going to be the same, even though it is possible to write a map about it in theory that looks more or less the same.

Does this make any sense? Think about getting a new boss for instance. The boss position is still the same, but since the person is different the whole situation is different, you might like it more or even come to hate it. However, you still have to accept the situation, and that you are still the worker and the boss is still the boss, just using different ways of doing things i.e. the construction is still the same, just with different persons.

Are We Unknown to Ourselves?

2006-09-17T20:34:00.000+02:00

There is supposed to be a side of you that you see and others do not. There is also supposed to be the side of you that others see and you do not and then there is supposed to be something in between. This should also mean that there is something you do not know about yourself. Is not that a bit scary, that you cannot really be certain about anything, not even of your own behaviour in some situations.

I mean it is something everyone knows, somehow a self-evident truth, but I got a revelation about this today when I listened to an interview. It was with a woman who was manic depressive, and got the question if she was afraid to fall ill again. She said that sometimes she did feel that, that there is a side of human beings that no one really knows. Somehow everyone is in some sense unknown to him- and herself on some level. I find this very interesting, and at the same time a bit pointless to discuss. I mean if there is a side of me that I do not know, how can I even discuss it? Maybe it is a step in the right direction just to be aware of the "black hole" that seems to exist in everyone of us, that we can never be quite certain about anything, it might even be the reason to why many of us want to believe in faith? By believing in that we can justify the reactions we did not expect to have, or maybe I am just getting a bit tired and should think this through once more.

---to be continued---

unknown to myself

Is Science the Answer to Everything?

2006-09-14T13:01:00.000+02:00

Are people who believe in anything extraordinary fools who should know better? It is very easy to claim that people who do believe in god, ghosts, you name it, are not very educated and should know better. I mean we all know about the big bang, about Darwins theories and that one plus one equals two, there cannot be anything in between, or can there?

If a person thinks he or she can see and talk to people that the rest of us cannot, the person is immediately seen as a wierdo by most of us. Let us say that the string theory really holds the line, and that there really is a parallel universe that most of us cannot experience with our senses. Would that make schizophrenics and people talking to themselves, actually able to see something we are not able to. Are they really that ill, if they are able to experience something beyond what is expected to be normal? I would say that they are just as healthy as anyone else, just that they do not fit into our kind of society.

Anyways, since I have very little knowledge about the stringtheory, and as far as I know it cannot even be proven if it really works (yet) I am not going to analyzese it further. However, I would like to develop my contemplation on if people who do believe in things beyond reason, as in god, really are more stupid than people who believe in a world were everything can be logically explained.

So many times there are discussions about war, and many cannot understand how people can fight over a religion, since they themselves had a quite secure upbringing and probably did not need to think too much about wether or not to believe in anything greater than what is on this earth. I will argue that there are no people on this planet that do not believe in anything greater than what can be explained with the laws of physics and what have you! I would say that I can prove that everyone believe in something they cannot be quite scertain of.

As an example one cannot live without having social relationships to anyone. Therefore everyone needs to feel if they are loved, liked, rejected or maybe even hated. When someone tells you they like you, there is never a way to be totally certain about that, the only way is to trust your friend said, and hope that they told you the truth. Thus, it is trust and hope that build on to faith. Furthermore, faith is sometimes seen as a threat somehow. People seem to be afraid to believe, afraid to lose control.

Those social interactions are to me a proof that humanbeings have a need to believe, to put their faith in something. It does not have to be a god as in the bible, or any other book for that matter, it can be more of a personal god, call it what you want. Is this a reason to why Love is such a big mystification in the west? Is love a compensation for god for many of us? Finding Mr/Miss. Right is something many spend a lifetime looking for, sometimes never finding him, sometimes setteling for less, sometimes of course luckily finding him or her, but then what?

The Difficulty of Saying No

2006-07-29T13:20:00.000+02:00

How come that such a little word, only two letters, sometimes can be the hardest letters to pronunce? All I want is to help, but I also have to think about myself and what I need and how I feel about things. It would be like saying no to myself if I ought to say yes just to make someone else feel good. So, when does it become egoistic thinking? I do not know, in many ways I am very egoistic, but I feel like I need that just to stay true to myself. What would I be if I lost the feeling of being me?

Just had to tell someone...

2006-07-28T21:41:00.000+02:00

That I feel SO good, for the first time in a very long time it feels like I have found my place again. I feel more certain about what I want to do and when and just feel exited about everything. I have even started to enjoy my work once I get into it. I guess I was a bit pessimistic about it since I did not know what to do with my life, and did not even know the people that well, but now it feels like a huge relief! I do not even know if I am going to be able to sleep, even though I just had a nap and felt really tierd until I started thinking about everything :-) Life really is great, at least once the thesis is finished! THEN I'll be REALLY GLAD! Now I think I will just continue reading a really good book I still have not finished. Til next time, keep on rocking the world :P

In Love...

2006-07-22T23:11:00.000+02:00

With a little kitten... I just got this idea to my head that I should go looking for kittens and dog, as I do a little now and then, but this time I really fell for some kittens. They are SO cute, and I'd really like to call the person who is selling them, just to take a look at them and MAYBE get one. It would be so nice! But on the other hand... Then there is a respnsibility for that, and to be honest, I'm not even allowed to keep animals according to my contract, but they don't have to know..

We'll see what I'll decide to do, but I'll probably not settle for it.. Or... ;)

"Jag känner mig så himla osvenk"

2006-07-20T20:00:00.000+02:00

Hmm.. Ja, så sa en kollega till mig på jobbet senast ett par dagar sedan, och för övrigt så är inte den kommentaren speciellt ovanlig. I mina ögon är han minst lika svensk som vem som helst, men om han känner så så är det väl sant. Kan tänka mig att de flesta hört det någon gång, om man inte själv tänkt eller sagt det. Jag erkänner, är förmodligen en av de som tänker i de banorna också då och då, men samtidigt stannar jag varje gång till och undrar hur det går att säga så... För det första är jag inte svensk, trots att jag helt säkert är väldigt svensk av mig. Men jag blir mer fundersam kring frågan, vad är då svenskt, om alla är så himla osvenska?

Kanske är det så att ingen vill vara "som alla andra". Individualism på högsta nivå. Jantelagen anses kanske inte som någonting bra att ta efter, men ändå "blir det så", eller? Är det bara en myt som lever vidare?

Går du på gatan i Stockholm, klär sig de flesta efter vissa normer, man ska inte skilja sig alltförmycket från mängden. Om du skulle göra det kanske du skulle vara osvensk? Och det värsta någon skulle kunna ta dig för skulle vara turist? Nja, det kanske beror på varifrån du kom. Jag som ofta går på stan och pratar finska erkänner att jag inte vill sammankopplas med ofta alltför fulla, eller bakfulla, finnar från finlandsfärjan, trots att det förmodligen händer hela tiden. Skulle jag känna mig lika förolämpad om någon tog mig för att vara turist från ett mer "attraktivt" land.. Förmodligen inte, men jag försöker att ändra på det!

Jag vet inte, men börjar tröttna på att det i alltför mångas ögon anses finare att vara någonting annat. Så många längtar bort, vad beror det på? Alla kan inte vara så osvenska som de påstår sig vara, eller så kanske de inte insett vad det innebär att vara på ett svenskt vis ;)

Such a Perfect Day

2006-07-12T19:23:00.000+02:00

I had the perfect story of "the worst day of my life" to write, I got started, but was listening to the news at the same time, bombing, killing, wars, and I realized that my day was not that bad after all. Well, everything is relative, but my day was quite an easy match compaired with all the things on today's news... Anyway, by realizing that, I still want to share, this Perfect Day to whom ever may read this :P

I woke up by this strange sound coming from the other side of the room. I got up and realized it was my mobile... My colleague from work called me and wondered if I was meeting them for breakfast as we had decided the day before, well obviously I was not, since I had just gotten up from bed.

While my brain was still asleep, I left and found a good place at a parking house. Once at work, I felth better and thought "well that happens to everyone a little now and then, and I can work for an extra hour to compensate for it". The morning hours went quite quickly, and soon it was time for lunch. When driving out of the parking house my boss called me and asked how I was doing, I said everything was just fine, whick was a BIG MISTAKE! After that I realized that I had forgotten to pay for the parking, and had gotten a ticket of 425kr, that was just the start of the coming problems.

I was supposed to visit an office in the center and I drove past it several times, not being able to find a parking slot, util FINALLY, I thought. Driving into the parking house I saw a sign that my car was too big, and had to back out on a small street and block the way for all the other angry people.. :S Well, I though that I would go and park the car a few blocks away, since I knew that there was room enough for the car. Almost there, I saw that because of some construction workers I was not allowed to drive there TODAY... Anyhow, there were all these small minor problems, but well, I think I have complained enough now and feel SO much better! :P

Att välja..

2006-04-23T18:32:00.000+02:00

Nu är jag där igen.. Jag vet inte riktigt vad jag ska välja eller varför. Det är helt klart att jag borde välja det ena, men varför känns det inte helt rätt? Jag kan ju inte välja det jag förväntas välja för att "man ska göra så". Samtidigt vet jag inte, för det är ju ändå det jag vill... Buhuhuuuu... Jag med mina i-landsproblem.. Någonstans måste vi alla välja det ena eller det andra, men hur gör man när man inte riktigt vet...? Jag inser självklart att jag är den enda som kan ta beslutet, men hur när var varför... jaja..

Jag snackar inte ens om nåt livsnödvändigt, utan mer framtidsplaner gällande studier/jobb eller en mer oviss framtid.. Så det låter ju som ett självklart val, men det självklara är inte allit det rätta, utan kanske det lätta... inget fel med att välja lätt, men jag vill känna att det är rätt. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om att jag inte vågar lova vad jag ska göra i 2 år fram i tiden... Men varför är det så mycket svårare för mig än andra... Det kanske inte ens stämmer, jag har bara väldogt svårt för det av någon anledning.. Well well, ska tänka igenom allt o se hur det blir.

Adios!

All Vegans Against Abortion?

2006-03-30T18:59:00.000+02:00

I have been thinking about a philosophical question concerning eggs and abortion.
Logically thinking, the fertilization always includes an egg, so why would people who oppose abortion eat eggs?

I suppose it is easy to jusify that question by saying that animal eggs are not the same as humans, so let us look at it from another perspective.

Vegans are often interested in animla rights, I suppose this is one of the reasons to why they do not eat eggs, so what is their (or at least some of their) opinion about abortion? Is there any coherence between not eating eggs and being for or against abortion?

To anyone who reads this, I hope you understand that this is totally hypothetical, but logically thinking it could be that all vegans were agains abortion?

--- Keep on analyzing---

Kevättä ilmassa

2006-03-27T17:26:00.000+02:00

Nyt on kyllä korkea aika kirjoittaa jotain myös suomeks!

Kevät on (kai) tulossa! Ainakin on tuntunut siltä viimeiset viikot kun on käynyt päivällä ulkona ja huomannut miten aurinko yhtäkkiä paistaakin PALJON vahvemmin, miten aamut on niin ihanan valosia ja jotenkin saa vaan niin paljon uutta energiaa.

Samalla mun on huomattavasti vaikeampi keskittyä olennaisiin asioihin kun ilmatkin rupee muuttuu paremmiksi...

Kesää koskien, mulle soitettiin tänään yhdestä mahdollisesta kesätyöpaikasta minne olen hakenut. Olen perjantaina menossa haastatteluun *wish me luck*. Oikeestaan mä en edes tiedä jos haluan sitä työtä, koska se on sellanen missä ollaan aika paljon yksin, eikä se millään tavalla liity mun opintoihin.. Toisaaltaan, en tiedä saanko nytten muutakaan joten kai se on vaan paras mennä sinne ja toivoa että saa sen paikan. Olis vaan KIVA päästä esim johonkin turismi hommaan, tai miks ei vaikka museoon tai jotain.

Menen jatkaa hommia, mutta kuulemisiin!

Förvånad över alla dessa "surrealister"

2006-03-21T16:53:00.000+01:00

Varför blir ja varje gång lika förvånad när det inträffar?

Finns det någon annan som varit med om människor som verkar VäLdIgT självsäkra på det de håller på med. Näst intill så självsäkra att man, utan att ha någon aning om deras verkliga talanger, tar förgivet att de verkligen är så bra som de påstår sig vara. Sen, när det väl kommer till kritan visar det sig ofta att de är bland de sämsta. Ett bra exempel är många av dem som fösöker komma med i dockusåpor som idols, som säger sig leva för musiken, att de har världens talang, men sen när de väl ska sjunga inför juryn går det inte med ord beskriva hur talanglösa de är. Jag medger att en del av dessa måste vara kändiskåta och gör vad som hellst för att få lite extra uppmärksamhet, till och med skämmer ut sig, men jag tror på fullaste allvar att en del verkligen tror på sig själv. Vad ska man säga till en sådan person? Eller ska man över huvudtaget säga någonting? De kan ju leva i sin lilla bubbla, men vad händer när bubblan spricker? Det kanske är så att den aldig måste spricka och att det går att leva hela sitt liv i en illusion om någonting, en surrealistisk liten Dalí målning.

Jag tror att det är dags för mig att bestämma mig för någonting jag är bra på. Jag skulle kunna säga att jag är expert på att designa kläder, och marknadsföra mig själv som världsmästareså kanske det skulle leda någonvart? Nä, men ärligt talat, jag börjar ha svårare och svårare att verkligen tro på alla som är "så himla bra" på "vad det nu kan vara", för att det alltför ofta visar sig att det bara är en massa ord. Visst att det är bra att vara positiv och framhäva sina goda egenskaper, men det är kanske lite uderskattat att vara realistisk?

2006-03-15T21:34:00.000+01:00

I have realised, once again, that I'd really like to by myself a car... That would be SOOO nice.. On the other hand, I'd also like a dog.. And to travel the world.. So I guess I'll start with the travel thing ;)

2006-03-15T21:28:00.000+01:00

Testing, testing! Still just trying to find out how this thing works ;) But I've had a noce day. Met some friends for a coffee.. and not much more, than studying.. So "simma lungt"!

2006-03-14T22:26:00.000+01:00

Förklaring till mina vackra ankor kommer här.

Dagens Duck "publiceras" när något mindre bra händer, dagens kvack är något bra, och simma lungt ligger där emellan :P Som om ingen skulle ha förstått det, men, men, förklaringar är alltid bra ;)

See Ya!

2006-03-14T22:25:00.001+01:00

2006-03-14T22:25:00.000+01:00

2006-03-14T22:24:00.000+01:00

By the way

2006-03-13T16:23:00.000+01:00

I think I'm getting a bit addicted. I mean I don't have anything to say really, but I was just writing this thing and having my daily dose of coffee, and suddenly I felt happy. Just like that, istn't it just great! It must be the sunshine outside, not that I have enjoyed it to it's fullest, but still. I just finished a paper to uni, and it feels like that too came out all right. At least I for once found a subject to write about, which usually is a problem. Well I guess I'll continue, have another paper to write, so let's not take anything outin advance!

--- I'll be back---

Intressant fakta

2006-03-13T14:27:00.000+01:00

Så var det dags för lite intressant fakta. Alltså sådant som egentligen inte alls är intressant, men som jag av någon anledning har lust att dela med mig :P

#1
Igår testade jag min nya fina brödrost. Det började lukta lite konstigt så jag tänkte att jag testar den några gånger så att jag inte får nåt "farligt" på mina mackor. Det jag däremot inte tänkte på var att jag hade mitt brandlarm inte alltför långt ifrån som började låta som BARA DEN. Jag trodde jag skulle få hjärtattack, och grannarna trodde säkert att det var nåt allvarligt som hände. Jag lyckades lyckligtvis stänga av larmet, för evigt, så nu har jag inget larm ifall det verkligen skulle behövas :S Eller jo, jag har ett hos mina föräldrar som jag fick som "bonus" för att jag betalade min hemförsäkring, så jag får nog försöka komma ihåg att ta med mig den hit nästa gång.

#2
Idag fick jag mitt efterlängtade paket med pulsmätare och stegräknare. Tänkte börja med att kolla hur många steg jag går när jag bara pluggar.. Kan inte bli speciellt mycket, men någonstans har jag hört att 10 000 steg om dagen är ett minimum för att hålla en någorlunda bra hälsa. Därför gick jag min morgonpromenad med lite mer motivation än vanligt, och vips så var jag uppe i 5000 steg. Bra jobbat tänkte jag, tills jag lyckades tappa stegräknaren i golvet och radera det. Ingen större fara i sig, jag visste ju ungefär hur många steg jag gått, så det var ju bara att fortsätta från det. Lite senare lyckades jag tappa ner stegräknaren i toaletten, så att den inte fungerade alls.. Det var det, så nu lever jag både utan brandlarm och stegräknare, hur ska det här gå?

Ok, jag ljuger, stegräknaren ser ut att ha återhämtat sig, nu är det bara en liten fuktskada kvar, så det ser ljust ut ;-)

Ha en bra dag!

Do People Change?

2006-03-12T23:17:00.000+01:00

For PIIIIPS sake!! I had just finished something, and then I somehow happened to delete everything!!! Grrrrrrrrr, but, I guess that is how modern technology works.. But I'll try to resume what I wanted to say earlier..

So back to the question if people ever do change. I thought about it today, and came to the conclusion that the answer is no. Moreover, I do think that people can realize things, but they have somehow always been within them the whole time. It is like opening a new door that you did not know existed, but yet you did. Somehow I just think that coincidence leads us to some things. It might be people we meet, things that "just happen", situations, what have you, that open up new doors within us. It is not really a change, because those doors were already there, it is just the circumstances that make us realize new things. Ok, I am to tired to continue now, but I hope I got the message through ;-)

Good Night!

Once it is out there, it is out there...

2006-03-11T21:29:00.000+01:00

Yeah.. It is a scary thought, but on the other hand, that is what it is all about. I am talking about communicating with each other. I suppose we have all at some point been wondering if what we said was necessary, or if whatever we said was being correctly understood or misinterpreted, but once it is out there you cannot change the fact that you did say it and that the other person might understand it in a totally different way.

Now, when it comes to writing it is a bit different. Once it is out there you cannot even say that you actually did not put it in exactly that way. In written text we can always go back to whatever it was... This is the scary part, at least how I feel it. I mean when something is written down it kind of takes on a life of its own. As I am writing this I can no longer control who reads it, and in what way it is being interpreted. It is not entirely bad, many times the interpretations can be so much more intelligent than what was first meant by it. At other times it can be the opposite... That is why it sometimes is so hard to get through what you really mean by what you are saying.

It probably sounds as if someone have misinterpreted everything I have ever said, and now I am just trying to make my voice heard. No, that is not it, or maybe, but as far as I know it is not the case. What I do try to say is that we all leave traces, but the written traces of us just last longer. Think about all the CCTV cameras we have passed just only today, photographs, the internet... I am not saying that it is good or bad, just saying that we all leave traces, whether we are trying to leave a mark for the coming generations to remember us, or just trying to lead a quiet simple life.

Have a nice day ;-)

The language "issue"

2006-03-11T21:14:00.000+01:00

Ok, I'll start with the language issue to clarify something. I'm a bit reluctant to writing in only one language. The best would probably be to do one page in Finnish, one in Swedish and one in English for all my friends to be able to understand. Even though most understand all of the languages, it's not the same.. For me English is a more "clinical" language, and some things can only be expressed in one language etc... But, today I'm being lazy, and because English is the language most of you know, I'll keep it simple ;-)

2006-03-10T18:10:00.000+01:00

Now "The Duck" is officially out there ;-)

2006-03-10T16:46:00.000+01:00

Insnöad

Det har snöat hela dagen. Jag undrar varför inte det syns någonstans? Visst, det blir säkert lite mer snö, men det borde snart vara snö ända upp till min fönsterbräda. Jag borde vara insnöad i min lilla lya, men varför händer inte det? Jag vet inte, men på tal om insnöad, så börjar jag nog ändå tycka att det är en ganska trevlig sak... på sitt sätt...

Jag har alltid haft lite svårt för själva tanken att vara insnöad. Har alltid tänkt att det är en kvävande tanke, att det lätt blir så att andra infallsvinklar glöms bort. MEN. Jag tror att det har hänt någonting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag trivs med tanken på att vara lite insnöad... Kan det bero på att jag äntligen känner att jag hittat någonting som jag gärna skulle vilja vara insnöad i, som är tillräckligt intressant, eller att jag blivit hjärntvättad? Å andra sidan kanske det bara är så att jag blivit påverkad av min yttre miljö? När solen börjar titta fram och snön smälter kanske jag börjar tycka att tanken med att vara insnöad är kvävnde och jag börjar flyta runt igen och inte riktigt vet vad som är intressant och vad som inte är det?

För övrigt så tror jag att jag äntligen kommit på ett bra tema till min blogg. En bok blogg. Håller just nu på att läsa Sofies Värld för andra gången och jag kan bara inte förstå hur skicklig den där Jostein Gaarder verkligen är! Hon är ett geni! Det kommer nog att ta ett tag innan jag läst klart boken, för som ni vet "first things first", och den ligger inte etta på prioriteringslistan för tillfället... :S Eller så kanske jag ska berätta om min plan att göra en jordenruntresa.. Och sen NÄR (för det SKA ske) jag väl kommer iväg så kan jag berätta hur det går... We'll see.. :P

--- fortsättning följer---